Washington, DC —

Nio dagar in i sin tid som premiärminister klev Mark Carney ut i den bitande vinden utanför Rideau Hall och upplöste Kanadas 44:e parlament. Den tidigare centralbankschefen, nu nyutnämnd premiärminister, var lugn men kompromisslös.

”Jag ber kanadensarna om ett starkt, positivt mandat för att hantera president Trump och bygga en ny kanadensisk ekonomi som fungerar för alla, eftersom jag vet att vi behöver förändring – stor förändring, positiv förändring,” sade han.

Datumet var den 23 mars. Valdagen? Den 28 april. Ett snabbval utlyst, inte av politisk fåfänga – utan av nationell nödvändighet.

Carneys motivering var enkel, om än oroande. Några veckor tidigare hade USA:s president Donald Trump kastat Kanada in i ekonomisk osäkerhet genom att införa 25 procents tullar på stål, trä och bildelar. Sedan kom sticket – en kommentar om hur Kanada skulle ”bli en fantastisk 51:a delstat.”

Och plötsligt ifrågasattes Kanadas suveränitet – något som länge ansetts heligt.

Varför tog Carney detta steg?

Carney är ingen politiker i traditionell mening. Han är en teknokrat. En ekonom. Han togs in för att stabilisera skeppet efter att Justin Trudeau avgick på grund av sjunkande popularitet och trötthet inom Liberala partiet.

Men Carney gick rakt in i en storm. Trumps tullar slog mot hjärtat av Kanadas exportekonomi. Den kanadensiska dollarn vacklade. Investeringar saktade ner. Den nationella stoltheten fick sig en törn.

Istället för att halta in i ett val i oktober under belägring valde Carney att chansa. Detta val, sade han, skulle bli en folkomröstning om Kanadas självständighet, dess ekonomiska strategi och dess svar på Trumps retorik.

Läget innan upplösningen

Innan parlamentet upplöstes hade Liberalerna 152 av 343 platser i underhuset. Konservativa hade 120, Bloc Québécois 33, NDP 24, Gröna partiet 2, och resten fylldes av enstaka andra.

För sex månader sedan skulle få ha satsat på en liberal återhämtning. Men Carney, med sin lugna auktoritet och globala trovärdighet, har börjat minska gapet. En opinionsundersökning från Abacus Data i mitten av april visar att Liberalerna ligger på 40 procent, precis före Konservativa på 38 procent.

Han är inte karismatisk som Trudeau. Men det behöver han inte vara. Carneys valuta är kompetens. Och det spelar roll när ekonomin känns som om den balanserar på en klippa.

Hur snabbval fungerar i Kanada

Kanada har fasta valdatum – tredje måndagen i oktober vart fjärde år – men lagen tillåter fortfarande premiärministern att utlysa ett tidigt val. Det var precis vad Carney gjorde, med generalguvernörens samtycke.

En typisk kampanj varar mellan 36 och 50 dagar. Väljare röstar fram parlamentsledamöter (MPs) i 343 valkretsar. Det parti som vinner flest platser bildar vanligtvis regering. Om inget parti får majoritet (172+ platser) blir resultatet en minoritetsregering, som ofta är skör och kortlivad.

Den här gången vill Carney ha en majoritet. Han satsar på att kanadensarna hellre stöder en stadig hand än tar risken med populism eller förlamning.

Vilka är med i matchen?

Mark Carney (Liberala partiet):

Måttfull, global och svår att rubba. Carney ramar in detta val som en kamp för att bevara Kanadas röst i en allt högljuddare värld. Han är ingen naturlig detaljpolitiker, men väljare verkar lita på honom när det gäller ekonomin – och gränsen.

Pierre Poilievre (Konservativa partiet):

Skarp, ofiltrerad och älskad av basen. Poilievres varumärke är anti-etablissemangskonservatism. Han kallar Carney för ”en globalistisk bankman” och lovar att minska byråkratin, försvara suveränitet ”utan ursäkt” och ”sätta kanadensarna först.”

Jagmeet Singh (NDP):

Stilfull, uppriktig och ofta förbisedd. Singh fokuserar på överkomliga levnadskostnader, ursprungsbefolkningens rättigheter och miljön. Hans NDP kanske inte vinner makten, men i ett jämnt lopp kan de bli kungamakare.

Yves-François Blanchet (Bloc Québécois):

Blanchet försvarar Québecs särart och har fokuserat på provinsiell autonomi. Han kan forma det politiska landskapet efter valet – särskilt om inget parti får en klar majoritet.

Vad står på spel?

Kanada-USA-relationer

Trumps provokationer har förvandlat diplomati till en gatustrid. Carney säger att han kan navigera det. Poilievre säger att han kommer att slå tillbaka hårdare.

Ekonomisk återhämtning och stabilitet

Inflationen kanske har gått ner, men oron har inte gjort det. Jobb, investeringar och köpkraft står på spel. Carney har meriterna. Poilievre har den populistiska energin. Kontrasten är skarp.

Bostäder och levnadskostnader

Oöverkomliga städer. Skyhöga hyror. Varje parti har en bostadsplan, men kanadensarna blir alltmer cyniska. Frågan är inte om politiker bryr sig – det är om någon av dem kan leverera.

Suveränitet och identitet

Trumps slängiga kommentar om ”51:a delstaten” träffade en nerv. Plötsligt är suveränitet inte bara en konstitutionell abstraktion, utan har blivit en central del av den politiska diskussionen. För många kanadensare handlar det nu om resurser, självrespekt och att dra en gräns i snön.

Opinionsläget och känslan i landet

Loppet är jämnt. Ipsos rapporterar att 41 procent av kanadensarna ser Carney som det bästa valet för premiärminister, jämfört med 29 procent för Poilievre. Men 56 procent av väljarna säger fortfarande att det är ”dags för förändring.”

Valdeltagandet kan avgöra allt. Ontario och British Columbia, de svängande provinserna, blir slagfälten. Unga väljare, många desillusionerade men uppmärksamma, kan också spela en avgörande roll.

Ett rekordhögt antal på 7,3 miljoner kanadensare har redan röstat under förhandsröstningen inför det kommande federala valet, vilket är en ökning med 25 procent jämfört med de 5,8 miljoner som röstade tidigt 2021, enligt Elections Canada. Den slutliga valdagen är den 28 april.

Varför detta val känns annorlunda

Det handlar inte bara om skatter eller handel. Det handlar om vem Kanada är – och vem som får definiera det.

Den tidigare liberala ledaren Michael Ignatieff kallade det ”ett existentiellt val.” Det är svårt att förneka insatserna.

Om Carney vinner får han utrymme att återupprätta Kanadas självständighet. Om Poilievre tar hem det kan landet svänga kraftigt åt höger.

I slutändan kan detta val handla om en enda fråga: Vem litar kanadensarna på att hålla linjen – inte bara mot en lågkonjunktur, utan mot att formas om av stormen över gränsen?

Den 28 april kommer svaret att eka långt bortom valurnorna.