New Delhi har meddelat att det kommer att suspendera Indusvattenfördraget – ett floddelningsavtal från 1960 mellan Indien och Pakistan som förhandlades fram av Världsbanken – som svar på det nyliga dödandet av 26 turister i bergsstaden Pahalgam i det av Indien administrerade Kashmir.

Indien har hållit Pakistan indirekt ansvarigt för den värsta attacken på flera år i den omstridda regionen som båda länderna gör anspråk på i sin helhet men endast delvis administrerar.

Pakistan har avvisat Indiens beslut att hålla Indusvattenfördraget i vänteläge och hävdar att avtalet är “bindande” och inte innehåller någon bestämmelse om ensidig suspension.

“Varje försök att stoppa eller omdirigera vattenflödet som tillhör Pakistan enligt Indusvattenfördraget och att frånta rättigheterna för nedströms länder kommer att betraktas som en krigshandling och bemötas med full kraft över hela spektrumet av nationell makt,” sade Pakistan.

En av anledningarna till att fördraget har överlevt tre krig, terrorincidenter och frekventa gränsstrider under de senaste 65 åren är att det ligger i båda vattenstressade länders gemensamma intresse att undvika konflikt.

“Indien kan inte ensidigt stoppa Pakistans vattenförsörjning av tre skäl: geografi, ingenjörskonst och internationell rätt,” säger Abid Qaiyum Suleri, verkställande direktör för den Islamabad-baserade tankesmedjan Sustainable Development Policy Institute, till TRT World.

Fördraget tillåter varken Pakistan eller Indien att ensidigt avsluta eller suspendera avtalet, som inkluderar mekanismer för att hantera tvister.

“Förhandlat fram av Världsbanken delar fördraget lagligt upp flodernas användning. Att bryta mot det skulle bjuda in global fördömelse och förstöra båda länderna,” säger Suleri.

Livlina för båda nationerna

Indusflodsystemet, som har sitt ursprung i Himalaya, inkluderar huvudfloden Indus samt dess fem stora bifloder: Jhelum, Chenab, Ravi, Beas och Sutlej.

Systemet utgör en kritisk livlina för jordbruk, vattenkraft och hushållsbehov i de två länderna. Flodernas källor ligger i det av Indien administrerade Kashmir.

Denna geografiska asymmetri ledde till omedelbara spänningar kring vattenrättigheter efter delningen av subkontinenten i Indien och Pakistan 1947.

Förhandlingar om ett vattenfördelningsavtal, med Världsbanken som medlare, inleddes på 1950-talet och avslutades 1960 i form av Indusvattenfördraget.

Fördraget delar de sex floderna i två grupper. De tre östra floderna – Ravi, Beas och Sutlej – tilldelades Indien för mestadels obegränsad användning.

De tre västra floderna – Indus, Jhelum och Chenab – tilldelades Pakistan, även om Indien fick rätt att använda deras vatten i begränsade mängder för icke-konsumtiva ändamål som vattenkraftsproduktion.

På kort sikt kan Indien inte stoppa Pakistans vattenflöde, även om det skulle vilja. Glaciärer smälter mellan maj och september varje år, vilket resulterar i massiva vattenflöden som inte kan lagras eller omdirigeras, åtminstone inte på kort sikt.

“Indusflodsystemet styrs av gravitation och topografi, inte politik. Att omdirigera det skulle trotsa Himalayas lutning och orsaka massiva tektoniska störningar i en region som ligger på många seismiska förkastningslinjer,” säger Suleri.

Dessutom är Indiens reservoarer på de västra floderna flodnära dammar som genererar elektricitet utan mycket lagring, tillägger han.

Den totala lagringskapaciteten för Kishanganga- och Baglihardammarna, som Indien har byggt på västra floder som tillhör Pakistan, är bara en bråkdel av Pakistans årliga vattenbehov, förklarar han.

“Även om vattenkrig låter dramatiskt, är det en bluff. Naturen, fysiken och fördraget förhindrar New Delhi från att stänga av Pakistans floder,” säger Suleri.

Vad händer om det uppstår en oenighet?

Avsaknaden av en bestämmelse som uttryckligen tillåter någon av parterna att ensidigt suspendera avtalet antyder att fördraget är bindande på obestämd tid. Detta är kanske anledningen till att det har överlevt perioder av ökade spänningar, som krigen 1965, 1971 och 1999.

När det gäller tvistlösning tillhandahåller fördraget en trestegsmodell. Den första medlingsplattformen är Permanenta Induskommissionen (PIC), som består av en kommissionär från varje land för att övervaka fördragets genomförande och säkerställa ett snabbt utbyte av vattendata.

När PIC inte kan lösa en tvist hänvisas den till en “neutral expert” som utses av Världsbanken.

För tvister av allvarligare karaktär tillåter fördraget att en skiljedomstol med sju medlemmar inrättas. Världsbanken spelar då en faciliterande roll i att utse skiljemän men är inte del i tvistlösningsprocessen.

Hur är det med "väsentligt intrång"?

Indusvattenfördraget regleras av Wienkonventionen om traktaträtten (1969), som både Indien och Pakistan har ratificerat.

Enligt Wienkonventionen kan ett fördrag endast upphöra eller tillfälligt upphävas genom ömsesidigt samtycke, via ett nytt avtal, eller under särskilda omständigheter, såsom ett “väsentligt brott”.

Till exempel skulle Indien kunna hävda att fördraget ska tillfälligt upphöra om Pakistan misslyckades med att dela data. Men att bevisa ett väsentligt brott kräver en rättslig prövning, en formell process som förutsätter alla parters medverkan.

INTE en smidig körning

Pakistan har ofta uttryckt invändningar mot Indiens vattenkraftsprojekt av typen “run-of-the-river” på de västra floderna och hävdat att de bryter mot fördraget genom att förändra vattenflödena.

Pakistan motsatte sig Indiens byggande av Salal-vattenkraftverket på 1970-talet vid Pakistans flod Chenab. Tvisten löstes bilateralt genom ändringar i utformningen.

Under 2000-talet byggde Indien Baglihar-dammen på samma pakistanska flod. Islamabad framförde då invändningar och hänsköt frågan till en neutral expert, som dömde till Indiens fördel med mindre justeringar av dammens struktur.

Pakistan har hänskjutit projekten Kishanganga och Ratle till en neutral expert och en skiljedomstol där förhandlingarna för närvarande pågår.

Ett verktyg för armvridning?

Indien har periodvis antytt att landet kan använda fördraget som ett politiskt påtryckningsmedel, särskilt efter terrorattacker som man har anklagat Pakistan för.

Efter terrorattacken i Uri 2016 sade Indiens premiärminister Narendra Modi: “Blod och vatten kan inte flyta tillsammans.” Som svar anklagade Pakistan Indien för att bedriva vatterrorism.

År 2023 sökte Indien ändringar i fördraget med hänvisning till pakistanska hinder. När Pakistan vägrade att omförhandla fördraget, bad Indien om en neutral experts medling medan Pakistan vände sig till skiljedomstolen. Tvisten pågår fortfarande.

Den erfarna pakistanska diplomaten Maleeha Lodhi säger att Indien redan för två år sedan gjorde det klart att de ville “komma ur detta fördrag”.

”Sedan i augusti förra året meddelade Indien formellt Pakistan att man ville ha en översyn på grund av förändringar i situationen… men detta var ursäkter för Indien att på något sätt slingra sig ur fördraget,” säger hon.